Jimmy hade redan telefonen i handen när de reste sig från mötesbordet. Under fötterna låg en grå heltäckningsmatta som sträckte sig genom kundens kontor. Stegen lät knappt när Lisa följde honom mot dörren.
Återförsäljaren ville beställa fler av Gröna händers växtsensorer, och Jimmy hade knappt hunnit tacka innan han började planera leveransen. Nu behövde de komma tillbaka till sitt eget kontor.
– Om vi går nu hinner vi med tunnelbanan om fyra minuter. Annars går nästa …
Han tystnade. Lisa stod kvar i den svängda trappan med handen på det mörka träräcket. Ljuset föll genom de färgade fönsterglasen över den röda trappmattans slingrande mönster.
Hon strök undan håret från pannan.
– Vi har sprungit rätt fort på sistone, sa hon.
– Jo, men det är ju roligt att beställningarna kommer.
– Ja. Men jag har börjat få huvudvärk. Och ibland hittar jag inte orden, fast jag vet vad jag vill säga.
Jimmy stoppade ner telefonen.
En berättelse på vägen
– Mamma brukade berätta en historia, fortsatte Lisa. Ann, du vet, som var lärare. Jag kom att tänka på den där inne när vi började prata om nästa leverans.
Några europeiska kolonisatörer hade bråttom genom ett landskap i Afrika. Bärarna släpade på deras packning medan de själva drev på. De skulle vidare, längre och fortare.
Men en dag, mitt på stigen, satte sig bärarna ner.
Kolonisatörerna skällde och befallde dem att resa sig. Bärarna satt kvar. Till slut frågade någon varför de vägrade gå.
– Vi har gått för fort, svarade de. Nu måste vi vänta in våra själar.
Jimmy såg på Lisa.
– Så brukade mamma berätta den, sa hon. Jag vet inte var hon hade hört den. Men jag tror att min själ fortfarande sitter kvar med kaffet i morse.
Han skrattade till. Sedan drog han ett långsammare andetag.
En stund på trappmattan
Den röda trappmattan Dynasty följde trappans svängar och fortsatte över viloplanet. Ljusa bårder ramade in mönstret, medan det mörka träet syntes längs sidorna.
Jimmy kände igen omsorgen om detaljerna. Kunden hade berättat att även de hade anlitat Göteborgs Langettering. Själv hade han valt en kontorsmatta därifrån till Gröna händers presentationsrum. Här gav den mönstrade mattan det gamla trapphuset en varm, ombonad känsla.
Nyss hade han knappt sett trappan. Nu lade han märke till ormbunken vid fönstret och hur ledstången böjde av mot våningen nedanför.
– Vi sätter oss här ett tag, sa han och nickade mot kanten av det breda viloplanet.
Lisa såg frågande på honom.
– Det är en mjuk och skön matta. Vi kan väl låta den göra lite nytta för oss också.
De satte sig intill varandra och lämnade vägen fri. Jimmy lade armen om hennes axlar. En stund sa ingen av dem något.
Telefonen vibrerade i hans ficka. Han lät den vara.
– När går nästa tåg? frågade Lisa till slut.
– Det kommer ett till.
Hon lutade sig lite närmare, och de satt kvar en stund till.